De är de minsta man kan säga. På 3 veckor har jag bränt av Specialpedagogik 1 med godkänt resultat och fått nytt jobb.

Jag har tänkt tanken på att man kanske skulle söka jobb på ett äldreboende-demens då de är demens inriktning jag har valt för våren.

Skickade in ansökningar till 3 ställen förra veckan, alla 3 svarade, gick på intervju på ställe nr 1 och de klickade direkt.

Hela magen skrek att "HÄR SKA DU JOBBA!". Intervjun va i fredags förra veckan, hon ringde mina referesert på måndags, ringer mig på måndag kväll och säger "du skulle få provjobba men vi skiter i de, du får gå intro och börja jobba här". På onsdagen förra veckan stog jag redo 07.30 att avverka min första intro dag. Hur ska jag beskriva de, jo Magiskt! Helt jävla magiskt!

Att jag får gå in i dessa människors allra privata privataste liv och få göra så deras vardagar får en mening, de är magi. När man får en kram, ett leende eller en puss på kinden som jag fick idag, då hoppas hjärtat många extra slag och man får en tår i ögat.

De är väldigt fint jobb men med ett rykte som är fruktansvärt men som sakta blir bättre. Jag har märkt att vad folk säger är skit och de är synd för om man ser förbi alla tråkigheter man läser om så är de en fin värld där inne.

Jag är lycklig!