För mig är en vän en person som man kan vara sig själv med, en som man kan berätta och dela allt med utan att behöva skämmas eller känna sig dålig, en person som oavsett hur lång tid de gått så kan man ringa och allt är som sist man hördes av, en som man vet alltid finns där, en som man kan skratta, gråta, uppleva, se, umgås, försvinna bort i tankar, prata. Allt.
Men i den bistra verkligheten är de inte så.
Jag trodde jag hade en vän sedan många (många) år men nånting hände, vad? Jag vet inte. De lixom försvann.
Trots massa försök att få kontakt så fanns de inga större svar tillbaka. Efter den här helgen vänder jag blad. De svider så otroligt men jag har minnen jag kan se tillbaka på när jag orkar.
Vi har delat fler än dom flesta vänner och vi har massa minnen men nu går jag åt mitt eget håll.
Jag vet nu klart och tydligt vilka som är mina vänner, vilka som kan bete sig och som aldrig skulle stänga en ute, och bete sig som att man dunstat från jordens yta.
Tack för alla år.